Jag är inte där än, B. Alla tänkbarklara välformuleringar och emotionellt blöta, chicslarviga, casualt estetiskt tilldragande ordflätor. Avdressar & associerar mest den där slags hjärteblottande djärva begåvningen för att våga älska halvdant & banalt out of style med att slå upp sina cyanblåa gryn i ett mjäkigt vaniljsexpurrfekt slowmoslätstruket keratinsmootht samliv byggt på pussel, ljummet kamomillte & sugarcoatade cookiecutterdrömmar om ett gemensamt sparkonto & delad vårdnad på det fula tankefostret att era följare på facebook bryr sig ett jävla skit om er Flygande Jakob ni unnande er i mellolördags
& alltihop bara känns som ett minfält av klyschor och fulöl.
Tacksamt tvåsamhetstindrande & smilande i mjugg vid frukostbordet, morgontwittrandes något om Steffo Tornquists begynnande karlhygge, sällsport kvittrandes om er gemensamma åsikt om Björn Randelids ordspillingssquartande ”Bär ditt barn som din sista droppe vatten” och helylleduckandes ämnet om vem det nu egentligen var som drog en lina för mycket ketamin igår, virrvarrade in sig i en sexgungafantasi av kardborre, three hearts-pissade ner hela sovrumsgolvet & slet sig loss från sitt koppel för att ylande & gläfsande jucka emot grannens alltid lika lystna trädgårdtomte. Nu, sipprandes cappucino under en enorm jävla ”Live, laugh, love”- schablon.
Något som är väldigt tydlig här är att jag inte har en glåmigaste aning om vad jag snackar om & är clueless när det kommer till relationer och sambostuff.
Fram tills nu är jag bara ett enda gediget förhalande och vilseledande sammelsurium och förhoppningsvis är det några färgblinda i publiken som gett upp att hitta den röda trådjäveln någonstans & börjat scrolla kattmemes på 9 gag istället. Det jag tar skeva, drugcocktailskrokiga omvägar för att L&M-hest och rövpannarapsodiskt basunera ut är att jag är (typ..bah..sådär azzå)
kär i en liten pojkspoling.
Hjärtesoft, ömskinnad, hilarious och rakt igenom en liten fantastisk, förståndig & väldigt klok grabb – för sin ålder alltså. Jag vet inte riktigt vid vilken ålder det tar för de små glinen att växa ifrån Duplos byggsatser, eller om det är helt i sin utvecklingsordning att ta med sig sitt ”Musses och Mimmies födelsetagståg” & sänka hela ensemblen i sin ölsejdel på vår vuxendejt inne på Brasserie NÒR.
Jag är hans största hejarklack när det kommer till att finslipa sina motoriska färdigheter & jag vill ju såklart inte att han ska bli kreativ hämmad. Den där kakofonin av bullriga brummanden & gudvetevad för läten när han kör sitt tut-tut-tåg över bordet och fastnar i en driva av salt & peppar skulle jag gärna slippa däremot. Det är vidare inte något direkt nytt för mig, det här med blöjbyten och så. Bara en lite annorlunda, slätare stjärtplanhalva. Den sista som sniglade med mig hem som singel, efter att daskat till mig på rumpan med käppen, var det där demesförvirrade yrvädret Gyllenkrok. Bad guys i all ära men i och med hans iver att hänga med i mitt nitiska pillertrillande & busigt svepa i sig en handfull Furosemid med Falcon 5,2:or så kan man nog kalla mig för en veteran.
Men tillbaka till den som fortfarande inte behöver Sildenafil, penispump eller pacemaker. Går troligtvis under namnet ”Älskling” för det är då han vänder sig om och fråga ”Va?” i alla fall. Älskling hände bara sådär out of the cerluan blue & från ingenstans; merendels känt som finska gränsen, till vodka & vansinne och en saunasvettig, slak gubbskaftsnabel i ena handen & en karjalanpiirakka i den andra.
Min vändpunkt efter att planlöst ha svassat runt (på) den rosa sidan i highheels & fishnetmönster & orienterat mig fram bland olika grader av självförakt, prisplutning för sloppy bj:s i någon Audio A6a medan hondjuret där hemma undrar varför det i hela fridens namn tar så förbaskat lång tid att handla hem hönsfond & bambuskott till sin bångstyrda, otacksamma systers födelesdagsmiddag & andra familjekära valmöjlighet med plånbok.
Min
Mareld & mitt irrbloss. Ett fenomen jag aldrig upplevt med egna ögon tidigare . Allt det där jag Inte Visste Fattats mig hela den här tiden. Jag trodde det kanske var att få skåda en rabiat berguv attackera ett stavgångsgäng krumryggade ”Kruttanter som kan!” som stannat upp för att avnjuta några farliga bär men well, man kan inte få allt. Än så länge. Han var mitt bullseye i en desperat googlesökning efter ett nytt beroende & jag hittade honom före metadon. Men misströsta ej mina vänner, Även om hur tilldragande periodarpositiva affirmationer ser ut på galgen så kommer dem alltid vara en storlek för banala & pinsamma väl i provhytten för mig.
Och ställ vårat förhållande under fluorescent light & han kommer slutligen insikta och erkänna för sig själv att jag är en total mismatch som skär sig förskräckligt mot hans nya fondtapeter, sin low carb-sunda inställning till lifvet & med en sån där iksuhealty endorfinglow & självhälpsbokhalo.
Att jag är out of season. Ett stilbrott. Typ nittiotalet ringde och vill ha tillbaka sin heroin chic-look liksom. Jag är ett trailortrashspån till spilltidsfördriv i för korta skotskrutiga kjolar & ingen framtid man armkrokar sig fram med längst universitetets korridorer. Och tro mig, jag har gjort allt i min tjackade, vermouthsluddrande drogcocktailmakt för att förstöra allt, bara för att det ska visa sig att det inte finns någonting att förstöra. Som att råka välta ner en grann liten porslinsfigur & blötögt be om förlåtelse & få höra att det är helt lugnt, det var ändå bara något billigt krimskrams till spontanköp på Dollarstore. Så även om han är min doppärla & kärlek med frälsarkrans så är jag inte hans…Hopp.
Och jag är rädd. Det brukar jag inte vara. Förutom för dålig internetconnection, ettriga hästflugor och monstruöst gigantiska norrlandsbroms på anabola, vänner som helt sonika bestämmer sig för att slå en pling och ja, såklart min egen amorfa skugga. För att våga känna. Eller att vara den som känner mer.
För att han ska smita så fort han lärt sig att gå. Trots att jag ändå tagit åtgärder & sålt iväg hans Jabadabado Aktivitetsvagn på blocket för en billig fickslant till några folkfula, pissljumma nödraketer från Coop.
Kärlek är inte min gebit eller diktkonstnisch. Det är som om kroppen stöter bort ordet som den gör när den blir utsatt för ett främmande föremål. Som till exempel dermal anchors som har ett utgångsdatum på cirka ett år, måhända längre om man vårdar den & sköter om den & sig själv väl. Vilket inte är min starka sida direkt, om man inte räknar in vibratorägget jag fick i julklapp av pappa som self care.
“Dermal piercings don't last forever. They are considered “long-term temporary” by piercing professionals and should last from 6 months to a few years. Piercings that are done on more protected areas of the body, where they don't get touched as often, usually last longer.”
- Kunde inte ha sagt det bättre själv.
Citat:
'An intellectual says a simple thing in a hard way. An artist says a hard thing in a simple way.'
