Till minne av dem vi var.

 

 

Jag är inte där än, B. Alla tänkbarklara välformuleringar och emotionellt blöta, chicslarviga, casualt estetiskt tilldragande ordflätor. Avdressar & associerar mest den där slags hjärteblottande djärva begåvningen för att våga älska halvdant & banalt out of style med att slå upp sina cyanblåa gryn i ett mjäkigt vaniljsexpurrfekt slowmoslätstruket keratinsmootht samliv byggt på pussel, ljummet kamomillte & sugarcoatade cookiecutterdrömmar om ett gemensamt sparkonto & delad vårdnad på det fula tankefostret att era följare på facebook bryr sig ett jävla skit om er Flygande Jakob ni unnande er i mellolördags

& alltihop bara känns som ett minfält av klyschor och fulöl.

Tacksamt tvåsamhetstindrande & smilande i mjugg vid frukostbordet, morgontwittrandes något om Steffo Tornquists begynnande karlhygge, sällsport kvittrandes om er gemensamma åsikt om Björn Randelids ordspillingssquartande ”Bär ditt barn som din sista droppe vatten” och helylleduckandes ämnet om vem det nu egentligen var som drog en lina för mycket ketamin igår, virrvarrade in sig i en sexgungafantasi av kardborre, three hearts-pissade ner hela sovrumsgolvet & slet sig loss från sitt koppel för att ylande & gläfsande jucka emot grannens alltid lika lystna trädgårdtomte. Nu, sipprandes cappucino under en enorm jävla ”Live, laugh, love”- schablon.

Något som är väldigt tydlig här är att jag inte har en glåmigaste aning om vad jag snackar om & är clueless när det kommer till relationer och sambostuff.

 

 

 Fram tills nu är jag bara ett enda gediget förhalande och vilseledande sammelsurium och förhoppningsvis är det några färgblinda i publiken som gett upp att hitta den röda trådjäveln någonstans & börjat scrolla kattmemes på 9 gag istället. Det jag tar skeva, drugcocktailskrokiga omvägar för att L&M-hest och rövpannarapsodiskt basunera ut är att jag är (typ..bah..sådär azzå)

kär i en liten pojkspoling. 

Hjärtesoft, ömskinnad, hilarious och rakt igenom en liten fantastisk, förståndig & väldigt klok grabb – för sin ålder alltså. Jag vet inte riktigt vid vilken ålder det tar för de små glinen att växa ifrån Duplos byggsatser, eller om det är helt i sin utvecklingsordning att ta med sig sitt ”Musses och Mimmies födelsetagståg” & sänka hela ensemblen i sin ölsejdel på vår vuxendejt inne på Brasserie NÒR.

Jag är hans största hejarklack när det kommer till att finslipa sina motoriska färdigheter & jag vill ju såklart inte att han ska bli kreativ hämmad. Den där kakofonin av bullriga brummanden & gudvetevad för läten när han kör sitt tut-tut-tåg över bordet och fastnar i en driva av salt & peppar skulle jag gärna slippa däremot. Det är vidare inte något direkt nytt för mig, det här med blöjbyten och så. Bara en lite annorlunda, slätare stjärtplanhalva. Den sista som sniglade med mig hem som singel, efter att daskat till mig på rumpan med käppen, var det där demesförvirrade yrvädret Gyllenkrok. Bad guys i all ära men i och med hans iver att hänga med i mitt nitiska pillertrillande & busigt svepa i sig en handfull Furosemid med Falcon 5,2:or så kan man nog kalla mig för en veteran.  

 

Men tillbaka till den som fortfarande inte behöver Sildenafil, penispump eller pacemaker. Går troligtvis under namnet ”Älskling” för det är då han vänder sig om och fråga ”Va?” i alla fall. Älskling hände bara sådär out of the cerluan blue & från ingenstans;  merendels känt som finska gränsen, till vodka & vansinne och en saunasvettig, slak gubbskaftsnabel i ena handen & en karjalanpiirakka i den andra.

Min vändpunkt efter att planlöst ha svassat runt (på) den rosa sidan i highheels & fishnetmönster & orienterat mig fram bland olika grader av självförakt, prisplutning för sloppy bj:s i någon Audio A6a medan hondjuret där hemma undrar varför det i hela fridens namn tar så förbaskat lång tid att handla hem hönsfond & bambuskott till sin bångstyrda, otacksamma systers födelesdagsmiddag & andra familjekära valmöjlighet med plånbok.

Min

Mareld & mitt irrbloss. Ett fenomen jag aldrig upplevt med egna ögon tidigare . Allt det där jag Inte Visste Fattats mig hela den här tiden. Jag trodde det kanske var att få skåda en rabiat berguv attackera ett stavgångsgäng krumryggade ”Kruttanter som kan!” som stannat upp för att avnjuta några farliga bär men well, man kan inte få allt. Än så länge. Han var mitt bullseye i en desperat googlesökning efter ett nytt beroende & jag hittade honom före metadon. Men misströsta ej mina vänner, Även om hur tilldragande periodarpositiva affirmationer ser ut på galgen så kommer dem alltid vara en storlek för banala & pinsamma väl i provhytten för mig.

 

Och ställ vårat förhållande under fluorescent light & han kommer slutligen insikta och erkänna för sig själv att jag är en total mismatch som skär sig förskräckligt mot hans nya fondtapeter, sin low carb-sunda inställning till lifvet & med en sån där iksuhealty endorfinglow & självhälpsbokhalo. 

Att jag är out of season. Ett stilbrott. Typ nittiotalet ringde och vill ha tillbaka sin heroin chic-look liksom. Jag är ett trailortrashspån till spilltidsfördriv i för korta skotskrutiga kjolar & ingen framtid man armkrokar sig fram med längst universitetets korridorer. Och tro mig, jag har gjort allt i min tjackade, vermouthsluddrande drogcocktailmakt för att förstöra allt, bara för att det ska visa sig att det inte finns någonting att förstöra. Som att råka välta ner en grann liten porslinsfigur & blötögt be om förlåtelse & få höra att det är helt lugnt, det var ändå bara något billigt krimskrams till spontanköp på Dollarstore. Så även om han är min doppärla & kärlek med frälsarkrans så är jag inte hans…Hopp.

 

Och jag är rädd. Det brukar jag inte vara. Förutom för dålig internetconnection, ettriga hästflugor och monstruöst gigantiska norrlandsbroms på anabola, vänner som helt sonika bestämmer sig för att slå en pling och ja, såklart min egen amorfa skugga. För att våga känna. Eller att vara den som känner mer.

För att han ska smita så fort han lärt sig att gå. Trots att jag ändå tagit åtgärder & sålt iväg hans Jabadabado Aktivitetsvagn på blocket för en billig fickslant till några folkfula, pissljumma nödraketer från Coop.

 

Kärlek är inte min gebit eller diktkonstnisch. Det är som om kroppen stöter bort ordet som den gör när den blir utsatt för ett främmande föremål. Som till exempel dermal anchors som har ett utgångsdatum på cirka ett år, måhända längre om man vårdar den & sköter om den & sig själv väl. Vilket inte är min starka sida direkt, om man inte räknar in vibratorägget jag fick i julklapp av pappa som self care.

“Dermal piercings don't last forever. They are considered “long-term temporary” by piercing professionals and should last from 6 months to a few years. Piercings that are done on more protected areas of the body, where they don't get touched as often, usually last longer.”

-        Kunde inte ha sagt det bättre själv. 

 

 

 

Citat:

 

'An intellectual says a simple thing in a hard way. An artist says a hard thing in a simple way.'

Faller ihop. Kan någon göra slut på eländet?

 

Quote: Livet är en våldtäkt.

Det håller jag verkligen med om men bara för att spinna vidare lite på Joel Lundgrens gamla dänga så kan jag ibland också känna att vi copar med denna vederstyggliga spilltid till arvsynd, detta slags curriculum viate som vi har med ett alldeles för manhandlerouge, vådligt och mandingolångt obligatorium av ständig förnedring med irrbloss; att vi ändå har kontroll. Vet vad vi gör. Att irrgångarna slutligen leder oss hem, till vad eller vem det än nu må vara och att serpentinvägen dit självklart succesivt kommer att börja planas ut. Vad har vi annars för grund att stå på?

Kanske lite whiskeypinnepoetisk allena dekadens med en hög toleransnivå för bakslag, kanske med lite vardagsrutinella filterförljugna spinningsvettpärliga, instaglowiga kvalitetskjut med nyaste androiden. Nåt måste man väll fan få skjuta om man nu är för feg för att ge kärleken till heroin en chans och alla vet ju. Äkta commitment finner man inte genom att swajpa höger, utan i handen på en arbetsflitig signaldealer†

 Vi gör i alla fall vårt bästa för att dekorera och schablonera vår allena, umbärliga tillvaro (Jo, du också. Du är troligtvis bara en orolig grannes annalkande alarm till ettetttvå beträffande dem där gälla skrien och vad som låter som ett slags desperat bultande från din källare så fort du lämnat din boning och vridit på bilnyckeln)

Vissa med mer repulsiva inspirationsposters och muggmotton om att "Livet är det som pågår medan vi är upptagna med att göra andra planer." än andra. [Som lätt glider in i kategorin äppelkäcka stollar jag för guds skull hoppas aldrig någonsin slumpar sig att fuxsvansa sig fast vid min similisympati och teoretiskt inte helt så osannolikt plötsligt sitter vid mitt köksbord en dyster dag som inte ens borde varit inberäknad i kalandern, som i princip alla andra dagar i och för sig, och försöker fresta mig med att lägga kröken på hyllan och lägga ett tvåtusen-monotonibitars själsdödande pussel istället, ett plottrigt porträtt av hur det känns att självdö i slowmo. Och där sitter den, en gradvist växande inkurabel jävla orättvid cancersvult med sin kopp gröna antioxidanter som en motivationmissionssvolontär på ett minfält.  

Och vips så har man råkat så ett frö till en slokande, ful och askgrå relation man bara vill slita rötterna ur och långsamt börjar kväva i sin linda genom att helt sonika sluta skicka iväg facebookgratulationer. Om inte annat strö små doser av sprängört i hens bjudinporslin. ]

 

Livet är väll lite som en oglidvallad  TOYZ4LOVERS Italian Cock XL buttplug. Som man för egen hand helt utan preparation painialpressar in, laddar upp på Onlyfans, sugarcockar och streamar sin depravation & leda som squrtande sightseeing för prenumeranter och auerberginealtruistiska lajks och switchkärlek. Med handen på musen så är det väll vad vi alla trånar efter.

 Att bli rörda, att beröra, att existera i vilken mall man nu än vill och bland någons kontakter i mobilen, följt av ett hjärta.

Att inte tvina bort i sin egen osäkerhet och helt ge upp hoppet om en symbios. Den där morgonkeliga, parodontaxfräscha dåren som håller om en, håller kvar och pressar sin kropp hårt mot alla delar av sig själv som man hatar. Som klämmer sig fast vid valkar och drömmen om tvåsamhet. Inte som i double penetration eller ett filmat övergrepp. Någon som får en att gå över alla sina gränser, som att organisera hela hens jävla skrytsamling av kryddor, krysta ner sånt där cheezy och kväljande klyschigt poettrams på notepads & i alla fall försöka genomleva ett maraton av Liam Nelsson-rullar utan att klaga. Ja, alldeles för mycket då.

Något som inte känns som ett jävla överfall. Någon man valt själv.

 

"i kärt minne av mig själv. Jag är inte död eller så. Bara självcentrerad"

 

"But I'm a creep
I'm a weirdo
What the hell am I doin' here?
I don't belong here

I don't care if it hurts
I wanna have control
I want a perfect body
I want a perfect soul
I want you to notice
When I'm not around

So fuckin' special
I wish I was special"

 

Briefat, hafsigt och menlöst ordp00pande & en potpurri av memes istället för att bära ut soporna - dödtidsspiller & kladdar ner mer mischmaschande blöggslask istället.

Vresvredigt ” Jag går både över gränser & för långt”.

Denna gång i närheten finska gränsen, och när jag väl skulle fota mina framsteg norrut så glömde jag att skjuta undan skyddfodralet.

 Sånt som händer. Mig i alla fall; just nu i specifika fall när jag försökt livestreama kvallekasst long disstance-måbbesex men det är väll, fuck yes liksom, så jävla undermåligt skjutet att inte ens xhamster skulle placera det i någon amatörfriendly underkategori. 

 

  Fukking priceless. 

 

 

Jag har i alla fall tack och lov inte som gått till gymmet. Satt ner min vattenflaska på golvet och helt random ägnat en timme åt att selfiemooda mig själv i knäböj &  squats. Där har fan gränsen gått, hur mycket sockerfria powerbars från Nicks som jag inte än blivit sponsrade för. 

Min pojkvän i stort sett när han försökte få mig att kämpa uppför övertorneåbackfanskapet till bolaget.

Från nowhere: Tio år sedan ungefär:

Det är något med stolthet som får mig att grimasera som om jag nyss klunkat i mig brännvin direkt ur pluntan, typ veckorevynstjockisar med size fullpage-stjärtar som alltid är stolta över sina former i fetstil, hardass-typiska filmfarsor som tillslut lägger handen på sin avkommas axel & gravseriöst säger ”I´m proud of you, son”, fosterlandsförälskade fullblodsamerikaner som spottar tuggtobak & svär trohet åt marken dom går på, & så stolta singlar med boobs, sådana man ofta hittar bland insändarna i valfri tidning förargade över att det är för många reportage med betestips till kukfiske – signatur: ”Stolt singel!”. Och jag undrar, känner man av den där stoltheten?  Går man med ryggen rak & bär upp sitt singelset av mormorstrosor & hårfärgningsfläckig snobben-tisha som om det vore en kampgrön uniform? Vad är det för fasansfullt utanförskap man försöker mantra sönder genom att varje morgon heppa loss om att ”Det blir en stolt dag idag”? 

Jag är one of the last kids on lonewolf street som fortfarande singularäter min micromat framför serierepriser & det är mig helt likgiltigt. Mest hoppas jag på att jag får behålla mitt vett när jag väl tar det där steget över till den monogama sidan, att jag inte blir biten, smittad & pånyttfödd till en otäckt trist & statusbesatt best som loggar in på fäjsbook bara för att alla måste få veta att ” Idag tittade jag & Jens på nya tapeter i vardagsrummet & nu ska vi mysa tillsammans i soffan med lite kvällssnacks & Wallander. Underbart!”.

Eller ännu vedervärdigare, börjar mammauppdatera varje gång lillkräket sover, bajsar & är allmänt ointressant. 

 

 

 

"Sweetie, will you come home? We're tracking your car Who are you with? What are you on?"

 Pick up the phone,

 When I was young My problems were her problems Now, I don't wanna 'cause trouble at all I don't want the call Sayin', "We're worried about you, we're worried about you" 

Don't worry about me, just worry about you So, don't tell my mom, 

I'm fallin' apart,

 She hurts when I hurt, my scars are her scars She'll talk to her friends, impress all of them

 At least in her mind, hеr daughter is fine Oh, pleasе (please) don't (don't) let (let) her hear I'm dyin' inside 'Cause she's dealt (dealt) with (with) this (this) for years I got it this time

 

 

"Thought that it was normal getting treated like shit

Every time you had a bad week, you would block me
Miss me, then you added me back, saying, "Sorry"
If it was a part of your plan, then you got me
It's really quite incredible, gotta give you credit though

You always play the victim, used to be convincin'
You loved me when you needed, left when it was easy
Heard you're doing great now, journal and you work out
Into meditation, oh, congratulations
When you gonna call me, and give me that apology?
There I go again, back living in a fantasy

I'm tryna figure out, what's the real truth
Did you really change or do you just want to? (Fake it)
Oh, I don't miss the old you, and I don't like the brand new
Actin' like you care doesn't make you self aware"

 

 

PS. sökes: Kollektivt självmord. Vid Intresse: Pma till Zeldawashere@gmail.com.