Faller ihop. Kan någon göra slut på eländet?

 

Quote: Livet är en våldtäkt.

Det håller jag verkligen med om men bara för att spinna vidare lite på Joel Lundgrens gamla dänga så kan jag ibland också känna att vi copar med denna vederstyggliga spilltid till arvsynd, detta slags curriculum viate som vi har med ett alldeles för manhandlerouge, vådligt och mandingolångt obligatorium av ständig förnedring med irrbloss; att vi ändå har kontroll. Vet vad vi gör. Att irrgångarna slutligen leder oss hem, till vad eller vem det än nu må vara och att serpentinvägen dit självklart succesivt kommer att börja planas ut. Vad har vi annars för grund att stå på?

Kanske lite whiskeypinnepoetisk allena dekadens med en hög toleransnivå för bakslag, kanske med lite vardagsrutinella filterförljugna spinningsvettpärliga, instaglowiga kvalitetskjut med nyaste androiden. Nåt måste man väll fan få skjuta om man nu är för feg för att ge kärleken till heroin en chans och alla vet ju. Äkta commitment finner man inte genom att swajpa höger, utan i handen på en arbetsflitig signaldealer†

 Vi gör i alla fall vårt bästa för att dekorera och schablonera vår allena, umbärliga tillvaro (Jo, du också. Du är troligtvis bara en orolig grannes annalkande alarm till ettetttvå beträffande dem där gälla skrien och vad som låter som ett slags desperat bultande från din källare så fort du lämnat din boning och vridit på bilnyckeln)

Vissa med mer repulsiva inspirationsposters och muggmotton om att "Livet är det som pågår medan vi är upptagna med att göra andra planer." än andra. [Som lätt glider in i kategorin äppelkäcka stollar jag för guds skull hoppas aldrig någonsin slumpar sig att fuxsvansa sig fast vid min similisympati och teoretiskt inte helt så osannolikt plötsligt sitter vid mitt köksbord en dyster dag som inte ens borde varit inberäknad i kalandern, som i princip alla andra dagar i och för sig, och försöker fresta mig med att lägga kröken på hyllan och lägga ett tvåtusen-monotonibitars själsdödande pussel istället, ett plottrigt porträtt av hur det känns att självdö i slowmo. Och där sitter den, en gradvist växande inkurabel jävla orättvid cancersvult med sin kopp gröna antioxidanter som en motivationmissionssvolontär på ett minfält.  

Och vips så har man råkat så ett frö till en slokande, ful och askgrå relation man bara vill slita rötterna ur och långsamt börjar kväva i sin linda genom att helt sonika sluta skicka iväg facebookgratulationer. Om inte annat strö små doser av sprängört i hens bjudinporslin. ]

 

Livet är väll lite som en oglidvallad  TOYZ4LOVERS Italian Cock XL buttplug. Som man för egen hand helt utan preparation painialpressar in, laddar upp på Onlyfans, sugarcockar och streamar sin depravation & leda som squrtande sightseeing för prenumeranter och auerberginealtruistiska lajks och switchkärlek. Med handen på musen så är det väll vad vi alla trånar efter.

 Att bli rörda, att beröra, att existera i vilken mall man nu än vill och bland någons kontakter i mobilen, följt av ett hjärta.

Att inte tvina bort i sin egen osäkerhet och helt ge upp hoppet om en symbios. Den där morgonkeliga, parodontaxfräscha dåren som håller om en, håller kvar och pressar sin kropp hårt mot alla delar av sig själv som man hatar. Som klämmer sig fast vid valkar och drömmen om tvåsamhet. Inte som i double penetration eller ett filmat övergrepp. Någon som får en att gå över alla sina gränser, som att organisera hela hens jävla skrytsamling av kryddor, krysta ner sånt där cheezy och kväljande klyschigt poettrams på notepads & i alla fall försöka genomleva ett maraton av Liam Nelsson-rullar utan att klaga. Ja, alldeles för mycket då.

Något som inte känns som ett jävla överfall. Någon man valt själv.